Kanoten glider mjukt upp på den mjuka sandstranden. I bakgrunden hörs det svaga bruset från den kilometerlånga fors vi nyss passerat. Det var ingen utmanande fors i den bemärkelsen. Landskapet är mjukt, böljande. Fjälltopparna runda och snälla. Långa meandrande sel avlöses sporadiskt av grunda steniga forsar. Tre unga ugglesyskon har följt oss genom forsen. Flugit mellan björkgrenarna och nyfiket gungat sina huvuden från sida till sida. Nu sitter de ett stenkast ifrån oss, förundrade över den magiska farkost som av tvåbenta djur släpas upp på älvstrandens sand i storöringens land.
Frånvaron av ljud påverkar oss. Tempot har succesivt trappats ner under färdens gång. Vi talar till punkt, funderar, utvecklar våra tankegångar. Ibland är vi bara tysta. Länge.
Frånvaro av ljud är väl en sanning med modifikation. Vi hör regnet slå mot tältduken och vinden som sliter i jackor. Stilla varma dagar hör vi myggors surr, forsens brus och det underbara ljud som skapas då en slända försvinner och en gungande vakring uppstår.
Mobilen ligger i säkert förvar. Avstängd. Batteriet behövs mot slutet av resan och dit är det drygt tio dagar. Någon täckning finns ändå inte.
Till sommaren är vi där igen. Ny plats har rekats, men målet är det samma. Stor öring långt från civilisation. Hög puls, hopp, glädje och förtvivlan. Enslighet, men inte ensamhet.
Reseskildring kommer i augusti.
Här hemma ligger isen än. Det är premiärvecka på kusten. Det blir nog kallt. Fram på eftermiddagarna kämpar kvicksilvret sig över nollstrecket. Så säger SMHi alla fall. Då tar mig ut. Kanske vi möts.
En härlig säsong önskas alla Petri bröder och systrar.
