Filtrera
Stäng

Ismete efter gös | Så Fiskar Du | Fiskeprofessorn

Ismete efter gös | Så Fiskar Du | Fiskeprofessorn

Att lyckas narra den försiktiga gösen vintertid kräver annorlunda tänkande. Ett spännande fiske som lockar allt fler sportfiskare ut på isen. Åkte med guiden Mikael Puhakka i jakten på Draculas ättling…

Text & Foto: Patrik Tjörnmark


Gösen är glupsk men ändå så försiktig...

Träffade legendaren från Järvsö - Mört-Einar. Numera bosatt i Rosersberg. Två spänn mörten tog han betalt, hur billigt som helst. Dessutom var alla av bästa kvalité, simmade som om de inte gjort annat sedan tiden i mjärden. Fick en hink med 30 mörtar i levererat vid Statoil i Märsta. Här skulle det metas gös från isen. Mötte upp en smått sömndrucken fiskeguide i närheten av sjön vi skulle prova i 08-området. Micke hade fixat sin hemsida tills 4 på natten, eller tidig morgon timmarna innan. Men det tog inte många minuter innan jag eggat upp Micke med lite fiskeprat.

"Who´s the greatest?" undrar Micke och skrattar.

"Öhh?" med tanke på att ögonlocken hänger, vet jag inte. svarar jag.

Micke är fanatisk i sitt fiske. Ser hur ögonlocken åker upp. Ögonen ser plötsligt ut att sprängas när som efter han hört mitt svar. Han liksom vibrerar. Pigg på tre sekunder. Simulerar mothugg på nästa bensinstation där vi stämt träff, innan vi ens lastat in alla prylar. Till och med Mört-Einars mörtar stannade upp. Micke säger att vi ska ismeta gös. Ögonen ser helskumma ut. Micke börjar vibrera igen. Mina tankar går till en rabiessmittad hund. Kollar så att ingen fradga kommer sipprandes från mungiporna.

"Who´s the GREATEST?" skrålar Micke något högre,

"Kom Micke, vi åker nu."
svarar jag.


Micke sätter sig ner bakom ratten, ser nästan lite besviken ut. Färden går till ett vatten som Micke fiskat på många gånger. Innan isläggningen hade han vertikalfiskat, noterat bra och presumtiva positioner med sin hand-GPS. Något som många fler borde ta till vara på. Detta kan vara guld värt i framtiden. Mört-Einars mörtar ser smått nervösa ut i spannen. Som om stimmet liksom anar oråd. Micke tacklar fyra spön. Monterar en mört där en trekrok sitter strax under ryggfenan, fixerar denna med en bit klippt gummi från en större gummiband. Mört med gummi! Låter underligt. Men det är för att kroken ska sitta där den ska utan att lirka sig ut. Den andra trekroken sätter Micke i närheten av mörtens ena bröstfena.


Gummibit fixerar fisken bra.

Lodar djupet med ett 40 grams sänke via en röd trollingklämma, samma typ som används till paravanfiske. Släpper ner mörten så att denna simmar en decimeter ovanför botten. Det går en timma, vi börjar nästan misströsta, tror att precis allt är fel. Får ett par falsknapp, eller var det verkligen det? Gösen har ju en tendens att hugga extremt försiktigt.

Loda djupet på detta enkla vis.

Så får vi ett fäll till. Jag smyger försiktigt fram till spöt, drar år slirbromsen och laddar med ett mothugg. Pang! Den sitter i 8-10 sekunder sedan händer något, känns som om fisken lossnar, förmodligen simmar den rakt upp vilket känns olustigt. Därefter känner jag tyngd, vrede och knyckar. Känner att mothugget gjorde nytta. Ibland hjälper inte ens sylvassa krokar, ibland ska det bara strula – så är det! Det är liksom ofrånkomligt. Den här gången går allt enligt regelboken. Upp kommer fisken – en grann gös på lite över tre kilo. Visst, inte den allra största, men väl en fisk med hela fenor, en gös som är som har så där härliga färger – inte alls blek som vissa exemplar kan vara. En Draculafisk rikare…

"Who´s the greatest nu då?" undrar Micke.

"Okej då, du är väl småbra ibland då", svarar jag.

Atmosfären blir allt mer disig. Luften är sådär råkall som den bara verkar kunna bli kring våra bistra breddgrader. Micke springer runt med sin hand-GPS. Dubbelkollar så att alla spön ligger perfekt. Här lämnas inget åt slumpen. ”Nej, där vi precis fick gösen ska det vara hetast”, mumlar Micke. Dagen före vårat ismetepass vräkte det ner femton centimeter snö på bara några timmar. Det hinner inte gå mer än fem minuter så hugger det igen. Nu är Micke uppspelt, som om åldern var sex-sju år och den vankades ett Lisebergsbesök för allra första gången. Som om godispåsen vägde två kilo och det var lördag kväll. Att bara studera Micke är underhållande i sig. Vem behöver television och biografer när det finns guider som herr Puhakka?

Micke säger åt mig att ta denna fisk med. Jag går fram, försiktigt givetvis, sätter mig återigen på huk och gör mig redo. Laddar på med ett mothugg och känner fast fisk. Det tar inte speciellt lång tid trots att det stånkar på en del innan den gör sig visuellt synlig för oss storögda åskådare på isen. Ännu en gös kanar upp ur hålet. Väger ungefär tre pannor, något mindre än den första. Krokas av och returneras efter några snabba bilder.


Tång är bra när man gräver i en Draculafisks käft.

Sedan är det lugnt ett tag. Micke går runt bland våra fyra riggade ismeten. Korta spön med rulle på is ser kanske suspekt ut, men som många ungdomar brukar uttrycka det: vem bryr sig? Micke kollar så att inte isen har frusit i respektive hål, kollar så att Mört-Einars mörtar gör tricket. Ofta hjälper denna enkla metod att bara kolla till allt, få mörten att bli livlig igen. För står det en predator tveksam att hugga och stirrar på det presumtiva bytet kommer ofta ett hugg stunden efter man kollat allt. En av nappindikatorerna signalera napp efter bara några steg bort därifrån.

Jag säger åt Micke att det är hans tur att fighta gös. Micke smyger försiktigt fram och laddar med ett mothugg. Upp kommer en – gädda! Varför skulle allt vara gös? Men visst blir man lite insnöad och tänker enkelspårigt så fort det börjar bli en vana, även om det bara rör sig om två fångade gösar. Gädda var det ingen som tänkte på. Inte minst nu när gösfrossan gett sig tillkänna.

Det går mot skymning, mörker och ett totalt lugn. Micke tänder en engångsgrill, lägger på några kryddkorvar när elden blivit till glöd. Under tiden får vi några hugg till, någon mindre gös fastnar. Men merparten verkar vara ordentligt svårtrugade, trots alla knep och knåp. Skymningen blir till kolsvart mörker. Det enda som syns är ljusstavarna som sitter monterade på respektive nappindikator, i detta fall, samma sorts fjäder som angeldonsfiskarna använder med påkopplad bjällra med lysstavsfäste. En kombination som är helt suverän så länge det inte blåser allt för mycket. Vid dessa blåsiga tillfällen fungerar det bäst med enbart lysstav då fisket sker under dunkla förhållanden.

Micke kollar på klockan, uret visar nästan 20.00. Med tanke på att vi började fisket nära tretton timmar tidigare utbrister Micke:

"Detta är det klart längsta ismetepass jag varit ute på!"

Jag kan inte annat än hålla med. Men så länge man har kul spelar det mindre roll. Det skulle då vara för husfridens skull om man nu skulle ”råka” glömma av någon viktig tid. Tider definieras väldigt olika beroende på om du är den som befinner dig på sjön eller inte. Det är vid dessa tillfällen mobilens batteri brukar ta slut…


Mört redo för bataljer med predatorer.


Teknik: ismete efter gös

Metoderna finslipas för att vara lika vassa som eggen på ett nyinköpt isborr. Allt fler vatten kartläggs för att uppnå maximalt resultat så att den för dagen aktuella arten inte längre är ”omöjlig” att fånga. Strategin för gösfiske vintertid är delvis en förfinad gäddteknik där den styvare stålwiren ersatts med klart mjukare tafsar av olika fabrikat. Skulle däremot vattnet inte hysa gädda är självklart nylon- eller fluorocarbonlina det bästa valet. Men dessa är lätträknade.

Därför väljer jag alltid den mjukare tafsen för att spara på antal gäddor som simmar runt med en krok ankrad i käften. Dessa mjukare tafsar består vanligtvis utav antingen en karbonöverdragen wire eller wire kombinerad med Dyneema. Slutresultat blir en följsam wire som ganska enkelt knyts med en trevarvs grinnerknut. Ungefär 15 lbs är ett bra val. Eventuellt något grövre om vattnet håller bra med större gös. En längd på 40-50 cm brukar fungera bra. Längst upp på tafsen sitter ett lekande som tillsammans med en liten pärla fungerar som stopp för kulsänke som finns i olika vikter. Runt 5 gram fungerar för ”normala” djup.

Detta var den lätta biten nu till den mer avancerande; gösen har en viss förmåga att spotta ut agnet så fort den känner minsta motstånd. Att bruka samma nappindikator som för gädda fungerar okej i fall du sätter fast linan längst ut så att den med precis håller upp den tacklade betesfisken. Då känner gösen mindre motstånd och går på tricket. En annan lösning är att använda ett gummiband som du sätter fast på huvudlinan via en ögla som därefter hängs på, märk: hängs på toppen av nappindikatorn som i detta fall är detsamma som angelfiskarnas fjäder. Böj fjädern så pass mycket att gummibandet nästan kanar av. I det läget behövs inte mycket dragning för att det ska fungera perfekt. Inget motstånd = gös på kroken. Knepigt, men det går. Nackdelen är att vid blåst får du en hel del falsknapp.

Eftersom lite mindre betesfisk ibland fångar bra med svårtrugad gös måste du anpassa kroken efter agnets storlek. En trekrok räcker då längden på din mört, löja, nors eller varför inte siklöja ligger runt 8-14 cm. Mörten är lättast att införskaffa och således mest brukad, åtminstone bland oss som bor i Västsverige. Dessutom är de seglivade. Mörtar på runt 20 cm slukas förhållandevis lätt av en hungrig gös och kan i vissa vatten gallra bort mindre individer. Här får du prova dig fram. Om du har möjlighet att skaffa olika stora mörtar som tackla ett par spön med mindre, ett par med större. Kolla bara sjöns regler att du får använda mer än ett spö vintertid.

Viktigt är att använda pigg betesfisk tillsammans med lite tunnare i godset, supervass trekrok som – Mustad, Eagle Claw, Owner och VMC, vilka är mångas favoriter.
Tänk på att mothugget inte sätts in allt för snabbt. Gösen behöver ofta lite tid på sig att tugga i sig betesfisken så pass mycket att krokarna tar fästa där de ska. Fast som alltid – ingen regel utan undantag. Inga långsamma mothugg, eller sega dragningar. En gös har en hård käft vilket kräver ett distinkt mothugg.


Ännu en gös...

Tips inför kommande ismeten efter gös


Notera med hand-GPS eller vanlig GPS: positioner över heta fläckar, stenar, grund eller branter som speciellt senhösten levererat gös. Dessa koordinater är ofta guld värda när isen lagt lock på sjön.

Huggperioderna är ofta korta och intensiva.  

Den större gösen simmar ofta pelagiskt 2-3 meter under isen även om totaldjupet är 10-20 meter.  Speciellt desto närmare våren du kommer.

Ta inte upp all din fångade gös, behåll gärna en matfisk om reglerna tillåter detta. Men välj då fisk mellan 2-3 kilo. Släpp i de största, gösen leker under maj månad på många platser runt om i landet.

Använd gärna en så kallad ålpingla, det vill säga den omnämnda bjällra med lysstavshållare vi brukar. Finns i dubbel bjällra som du enkelt skruvar fast i nappindikatorn istället för som tänkt: spöts topp.

 

 

Skriv en kommentar