[ START ]   [ WEBBSHOP ]     [ OM OSS ]     [ LÄNKAR ]

Vinterbågar i Tidan.

Lämnar Göteborg svintrött klockan 6. Enda gången jag är vaken klockan 6 är då jag kommit hem den tiden, eller ska ut och fiska. Denna tur är till Tidan och i bilen finns, förutom jag själv, Sandra, Nicke och Joakim. De två sistnämnda har fiskat Tidan en del. På plats ser vi direkt folk stå utvadade, ”Tjecknymfandes” strömmen intensivt med armbågslucka. Kanske är det Klingbergs film som satt standarden i Tidan? Tjecknymf är en metod jag länge känt till men aldrig egentligen praktiserat. Däremot har jag mycket erfarenhet från att fiska djupt i tunga strömmar, vilket visade sig komma till användning. Trots att man jobbat med flugfiske i 6-7 år, så saknar jag givetvis de prylar jag tänkt mig. De andra verkar vara bättre rustade än mig för detta fiske efter regnbåge. Inte första gången jag står med lite missanpassade prylar så jag har blivit bra på att justera mina prylar så det funkar. Jocke har ett hugg tidigt på en av ”EL-GE Emils” rekommenderade flugor. Har inte en aning om vad den heter men den har en silverkona, stort muddleraktigt huvud och svart zonker svans, bunden på streamerkrok.

Vädret skiftar mellan klart och mulet. Stundtals drar kraftiga vindar in. Det är kallt i vattnet och i luften.Flugvalet faller på stort och färgglatt som fiskas långsamt och djupt. Sandra når framgång med en helt knallrosa fluga med jiggskalle. Hon använder en 8' Fast Sinking Polyleader med knappt två meter 0.26mm Egor fluorocarbon tafs som spets. Kort och grov tafs för att bättre klara av bottennapp och vända över de stora flugorna i vind. Själv börjar jag med att underhandskasta tvärs över en snabbare ström. Flera uppströms mendningar ger en långsammare drift och får ner flugan djupare. Jag varierar hemtagningen och efter ett par korta och snabba drag kommer första hugget, men mothugget sitter inte. En stunds nötande utan resultat och jag börjar ge upp hoppet. Då kommer vändningen och den första fisken är krokad. Ibland går det verkligen att nöta upp fisk. Denna plats hade en mycket fin strömkant som övergick till en betydligt lugnare ström. Det var precis i denna zon som fisken tog. Sandra tappade även en fisk på samma plats senare under dagen och vi såg även del fisk på denna plats. En gissning är att denna plats, med sitt nästan helt stilla lugnvatten, höll fisk nu då det var kallt. En plats jag även fiskat av under sommaren. Efter lunchtid går vi nedströms i den största av de pooler vi fiskade. Jocke verkar tveksam till att lägga tid där trots att han vet att det står mycket fisk där. Flera andra fiskare har formligen kört en bombraid genom poolen med sina flugor. Stället känns dock för fint för att hoppa över. Det är en tacksam plats att fiska av utan vegetation, med gott om plats för bakkastet. Dessutom är där lätt att vada och vi ger den en chans. Kort därpå krokar Sandra en stor fisk som hoppar av direkt, följt av ytterligare en bra fisk som kliver av. Även jag tappar en fisk. Besviken vandrar hon nedströms. Ett par minuter senare krokar jag en fisk som jag landar. Den väger runt kilot och inom den närmsta kvarten får jag två till. Jag ringer upp Sandra som formligen joggar tillbaka. Med tvära kast och viss mendning kombinerat med långsamma, 30-40 cm hemtagningar, landar hon ytterligare två fiskar och tappar tre, fyra stycken. Jag tappar ytterligare två fiskar. Jocke, som gått nedströms, har fått en öring som han återutsatt. Totalt landas åtta fiskar under dagen, tre tas upp, och ytterliggare åtta regnbågar tappas utöver de hugg vi missade.

Martins ”åk inte hemifrån utan-lista” för vinterbågarna:

Fleece bibs (det gjorde vi, blev svinkallt)

Handskar (gör att du fiskar lätt ett par timmar till)

Kaffe!

Merinoull sockor (ha inga bomullsstrumpor under bara)

Sjunktafs och/eller sjunklina

Tunga flugor

Detta fiskade vi med:

Sandra, som var tveklöst mest framgångsrik, använde en kortklumpad flytande WF-lina (t ex: Rio Dart) som är lätt att underhands/rollkasta och som vänder över stora flugor och kraftiga sjunktafsar lätt. Linor med längre klumpar som har vikten fördelad över längre yta av fluglinan, är sämre till att kasta dessa tyngre och större flugor med. En flytande lina eller sinktip är ofta en fördel då man kan menda linan och styra flugans drift bättre än med en hel sjunklina. Men för den som vill nå det stora på djupet, så är just en ordentlig sjunklina att föredra. Idag finns det gott om fina grainlinor också som är utmärkta till detta (t ex: Climax Grain)

Sandra hade en 8' Fast Sink polytafs från Airflo i änden på sin flytlina. Välj gärna en tafs mellan 8' och 10' för denna typ av fiske. I strömmandevatten sjunker såväl tafs som fluga (och fluglina) betydligt långsammare än vad många tycks tro. Använd polytafsar som Fast Sink eller Extra Super Fast Sink. Då vattnet är kallt är det viktigt att presentera flugan helt nära fisken, för fisken är inte benägen att stiga eller röra på sig som när vattnet är varmare.

En kort och tjock fluorocarbon tafs användes här, för att vända över den stora flugan. En fluorocarbon sjunker tre gånger snabbare än vanlig nylon och är styvare, vilket gör att den vänder över flugan lättare. Vi körde i de flesta fall med så ”grov” spets som 0.26mm. Något en del säkert skulle fnysa åt. Även om tafsen blivit lite nött och man inte märker det, så har man mycket brottsstyrka i behåll. Man klarar också dra loss de återkommande bottennappen man har vid fiske på djupet.

Flugan Sandra använde en chockrosa fluga med hacklad kropp och flash inslag. Den hade en svart jiggskalle och fiskades bäst “lax stylee”, alltså med kast tvärs över eller 45 graders vinkel. Kombinerat med en eller ett par uppströms mendningar, ungefär som man fiskar lax i en väldigt snabb pool. Den stora skillnaden var dock den tidigt påbörjade hemtagningen med långa, långsamma drag. Sett till fisket så var denna rigg och teknik helt rätt för fisket i det kalla vattnet.

Själv använde jag för detta fiske något av en desperat kompromiss som trots allt funkade bra. Som lina körde jag jag en Guideline Coastal - Slow Intermediate lina. Denna var dock svårare att menda och ha kontroll över på vattnet än Sandras flytlina. I änden av linan hade jag en och en nedkortat Bonefish tafs med en grov fluorocarbon spets. Då jag helt saknade sjunktafs föll valet av fluga på den mest förväxta nymf som gick att frambringa ur asken, utrustad med den största guldskalle som finns att köpa. 40 cm ovan denna, ändflugan, hade jag något som såg ut som en racklig variant av flugan ”Magnus” med en jättehantel till ögon. Denna knöts fast med vanlig betesknut för att vara mer fixerad och inte hänga i en ögla, vilken ändflugan gjorde. Denna rigg var inte något vidare att kasta, men fiskade bra. Samtliga fiskar jag fick upp tog “Magnus” fluga, alltså upphängaren. Denna variant var en fältlösning som gav mig mycket kontakt med fisk, men var långt ifrån optimal ur kastsynpunkt. De som hade mindre kontakt med fisk under dagen, fiskade mest troligt inte tillräckligt djupt.