[ START ]    [ WEBBSHOP ]    [ KÖPVILLKOR ]     [ BLI MEDLEM ]     [ AKTIVITETER ]     [ OM OSS ]     [ RESOR ]    [ LÄNKAR ]

Det var med litet hopp och en liten gnutta geist vi satte oss i bilen nere i Oskarshamn. Det kändes inte riktigt som det var tävling. Allt var ju packat, båten var fixad alla krokar var bytta, men ändå kändes det långt ifrån på topp.

Väl uppe i Ö-vik, 87 mil senare, och ett par dagars testfiske gjorde inte saken bättre. Leken hade precis börjat och de flesta fiskar som överhuvud taget visade intresse, följde bara försiktigt efter betena, ibland flera meter bakom. Jaja, nu e vi ju här, så det e ju bara att köra på, tyckte både Fredde och jag. Går det åt helvete så gör det. Det blev fredag, alla lagen var nere i gästhamnen där Johan Pettersson satt och delade ut mätbräder och lunchpaket. Nu hade fightingkänslan äntligen gjort antåg, så nu var vi snabba att pilla ner allt i båten och köra ut till startfältet. Starten gick, alla båtarna tryckte gasen så långt fram det bara gick. It’s On!!!

Vi hade lagt upp en strategi som gick ut på att ”gnugga” platserna väl. Att gnugga menas att man verkligen fiskar igenom alla vattenlager med alla tänkbara beten innan man byter plats och kanske återkommer när platsen fått vila ett tag och hoppas att ingen annan snott platsen.

Vi började gnuggandet. Timmarna gick och vid lunch kunde jag räkna ihop till fyra gäddor, Fredde hade typ 10. Segt fiske kan man säga, å då är man väldigt snäll. Solen steg högre på himlavalvet samtidigt som vinden avtog. Det blev varmt som själva Lucifers grotta, den Onde Metaren hade säkert trivts! Plötsligt när man stod där och drog sina beten fram och tillbaka, bytte drag, trixade med hastigheter, så högg det bara till i magen på mig.

 -         Fredde, jag måste i land. Kved jag.

-         Ähh, du får hålla dig, det är ju inte så länge kvar nu, tyckte Fredde som inte riktigt insåg allvaret i mitt magknip.

-         Jo! Väste jag, in till bryggan där.

Han styrde in mot en brygga med elmotorn, man kunde se ett visst inslag av irritation i ansiktet, men det skiter jag i när jag e nödig.

Fort, eller så fort jag vågade, stapplade jag upp för sluttningen mot sommarstugan som låg där. Ingen hemma, fan! Grannen då? Nä, ingen där heller. Fan fan fan, jag MÅSTE ha tag på ett dass! Det närmaste jag kunde hitta som skulle funka, var en fura vid en grovkompost… Vad gör man?

En 90 gradare senare, liten grävande och en enorm lättnad, gick jag ner till bryggan igen, hoppade i båten och så fortsatte vi vårt usla fiske. Den här dagen gick åt skogen. Kasst fiske, Fredde fick en på 76 cm, men det räcker ju inte. Efter målgång och inlämnande av mätbräda så var det matdags. Gott var det, men med tanke på magen och tävling även på lördagen, så blev det inte mycket ätet. Efter middagen på kvällen så hade vi arbetat fram en strategi som vi skulle hålla oss till, det var en bit att åka, men vi skulle ta oss tiden.

Lördag morgon. Flygande start klockan 07:00. Vi kom iväg typ två minuter sent från hamnen, det kändes inte så hett. Väl framme på ”vår” plats visade det sig att vi inte var ensamma om den här strategin. Två andra båtar låg inom samma, relativt lilla, område.

Vi började gnugga en kant. Fisken högg, en del följde efter, vissa ända fram till båten, andra skymtade man som en snabb skugga flera meter bakom betet. Fredde krokade en fisk som på håll såg ut som en mätbar fisk. Väl inne vid relingen var det inget snack, det var en 80+ fisk! Det jävliga var, att när jag precis satte mig ner för att ta gälgreppet, så pinnade den iväg en halvmeter och kroken lossnar… Förödelsen var total! Vad håller vi på med?! Tappa fisk! Min feta karphåv åkte fram, nu sumpar vi fan inga mer chanser! Sa Fredde och la håven på mitten av båten.

Vi gnuggade vidare, men ingen större fisk ville visa sig på den platsen.

Sidbyte!

På andra sidan av fjärden ligger det en lång, grund vik med vinden rakt upp i mumindalen. Där måste det stå fisk, tyckte vi och drog över. Fisk fanns det där, men bara små. Rätt så skumt var, att nät jag står där och dänger, så ser jag något guldfärgat falla framför fötterna på mig, ner i vattnet. Det var bygeln på rullen det. Gött! Ja ja, tur att jag hade med mig en haspel till då, fast med 0,12 mm istället för 0,28. det fick funka.

Efter ett tags fiske så kom vi fram till andra kanten på viken. Här var det något djupare och den numer kraftiga vinden tryckte in klart vatten i den annars grumliga viken. Shit, här fanns det fisk! Jag drog tre på rad, fredde drog två på samma tid. Min fjärde fisk gjorde helt plötsligt motstånd. Fredde, håven!

När den fina gäddan gled in i det mjuka håvnätet var lyckan total! En mätfisk! Fram med mätbräda och kamera. 92 cm, gött. Nu var vi med i tävlingen i alla fall. Vi gnuggade på, några ankringar senare krokar Fredde en fisk som verkade bra. Det var den. 82 cm! Nu jävlar! Under nästa ankring drog han en till på 82 cm. Vad händer?! Sen dog det ut. Jag ringde Johan för att höra läget.

-         Nä, det e trögt. Några över 80, men ingen över 90. Sa han.

-         Joho då, jag har en på 92 och Fredde har två på 82!

-         O fan, då ligger ni bra till! Säger Johan och jag skämtar och säger att jag inte hinner prata mer för vi ska dra fler fetingar.

Platsen som helt plötsligt gav oss tre mätfiskar, dog ut. Vi åkte tillbaka upp dit vi började, vem vet, den vi tappade på morgonen var kanske hungrig igen?

Om det nu var den som Fredde fick efter bara något kast, vet jag inte, men han dunkade in en finfin gädda på 86 cm! Nu började man fantisera om pallplats, inte vinst. Vi kan ju inte vara de enda som har grymmingfiske.

Jag drog iväg ett långt kast en bit utanför kanten vi gnuggade. Ytan nästan exploderade och en ganska stor stjärtfena vinkade förföriskt åt mig. Fast fisk! Den här gäddan var också på 92 cm.

Nu kan jag lova att Team El-Ge Småland flög på moln! Vi kunde knappt fatta det, full pott! Aldrig hade vi fiskat så bra under tävlingen! Ett snabbt skrytsamtal till Johan om vår fulla pott var ju givet. Han trodde mig knappt, men jag övertygade honom om att det var sant. Han tyckte att vi skulle ge oss hemåt för det hade börjat blåsa ganska rejält.

-         Ja, vi drar ganska snart, sa jag. Ska bara dra en till…

Vi diskuterade gångtiden in till hamn och var överens om att de vågor vi såg ut i sundet, inte var så trevliga att åka 465:a i.

En ankring till, sen skulle vi dra. Och vilken ankring det blev! Bara en fisk, på 93 cm!!! Tre mätbara gäddor var. Nu var det bråttom, fota gäddan, packa ner alla beten, och allt annat som låg i en enda röra i båten. Låste fast spöna, för nu skulle det skumpa!

Ute på fjärden gick det ca 1,5 meter höga vågor och det slog in kallt vatten i nacken som letade sig ända ner till kalsongerna. Härligt med båtåkande. Det tyckte inte Fredde. Han satt på böjda knän längst fram i båten för att möta vågornas slag mot skrovet. Om jag drog ner på gasen för att möta en våg snällt, vinkade han bara åt mig att stå på istället. Pannben!

Det tog en timme hem. I hamnen hade det  börjat att komma in flera lag och de flesta hade haft det väldigt trögt. Nu började vi ana vad som skulle hända. När Team Söder sportfiske, med välrutinerade Henrik Sandahl och gäddgurun Buster, var alla i hela hamnen nyfikna på vad de fått, de kan ju liksom det här med fiske.

Jag visste knappt vart jag skulle vända mig, det verkade som om vi hade vunnit PC-09, vårt enda mål under året. Men, vi försökte hålla oss, inte lätt, men alla fiskarna kanske inte blev godkända. Man vet ju aldrig.

Söndag, prisutdelning på Utelivsmässan i Swedbank arena. Helt otroligt att man gick in där, MoDo lirar ju där… Skit samma, det fick gå ändå. Johan P skötte prisutdelningen. Åtta lag fick pris i spinnfiskeklassen. När han närmar sig topp tre pirrar det som bara f-n i magen. Jag å Fredde tittar på varandra och bara smilar. Tur att öronen satt i vägen. På tredje plats kom Henke och Buster, på andra plats kom två grabbar från Ö-vik, dom hade tre hugg på hela lördagen, alla godkända! Överst och gladast stod vi. Team El-Ge Småland hade tagit hem hela skiten! Jag utstötte någon form av dödsgrowl eller nåt när Johan sa det vinnande laget. Fredde höll sig dödscool. Vi fick våra bucklor i händerna och det kändes nästan som att vinna Stanley cup, kanske. Och som det inte räckte med att vi plockade hem hela tillställningen bland lagen i Sveriges coolaste tävling, så vann jag, Nizze ”Sälen” Zackrisson, inbjudan till IGFA Inshore World Championship i Florida 2010. En sån egotripp det blir!

Som ”straff” för att jag får åka till Florida, kastade man ner mig i en pool utanför arenan. Tackar för det. Nu har det gått lite tid efter tävlingen. Men varje gång vi tänker på tävlingen, får vi ett brett leende tvärs hela ansiktet. På sann Oscars manér skulle vi vilja tacka några personer. Håkan i gästhamnen och hans far Roland för hjälp med båt, verktyg och en massa annat som gjorde vår tillvaro i Ö-vik mycket lättare. Min bror Johan för att han lånade ut sin bränslesnåla bil, så vi hade råd att åka upp. Johan Pettersson, dels för en jäkligt rolig och trevlig tävling samt att vi har fått låna lägenheten när vi varit uppe.

Jan Åström, också för tävlingen, men också för hjälp med trailning där en framhjulsdriven bil inte kommer så långt.Och sen alla lagen som på de tre åren hittills har uppfört sig mycket sportsligt och tävlat renhårigt. Alla har bidragit till en trevlig atmosfär som gör att vi tycker det är värt att lägga över 200 mil för att fiska gädda.

[ Tillbaka till Team Sidorna ]