[ START ]    [ WEBBSHOP ]    [ OM OSS ]     [ LÄNKAR ]

På fjälläventyr med flugspö och kamera.
Text och foto: Michael Henningsson

"Michael Henningsson är stamkunden på EL-GE Sportfiske som tog med sig sin fru Malin ut på ett fjällfiske de sent skulle glömma. Här kan du läsa hans otroliga historia om hur det gick till när en femkilos öring tog en torrfluga". 

Jag och fiskekompisen, tillika min bättre hälft, befann oss ca: 10 mil ut i Gällivarefjällen med en höjd på 850m över havet, klockan var halv nio på kvällen. Helikoptern hade precis släppt av oss och de drömska vyerna man möter är enastående. Ett otroligt färgrikt och spektakulärt område som får både mig och Malin att må otroligt bra.

Detta är en plats på fjället där jag inte kan se spår efter människan, det är väldigt svårforcerad terräng och ligger långt från några vandringsleder vilket borgar för ett bra fiske. Vi reser tältet, gör upp eld, kokar kaffe och förbereder gummibåten vi har med. Jag vänder blicken mot Malin som knappt fattat vad som hänt. Hon satt och försökte tackla upp sin fiskeutrustning men händerna darrade att det skulle ta flera timmar för henne att bli klar. Malin var helt enkelt tagen av stunden och fiske ivern. 

Vi tryckte in utrustningen i gummibåten, grabbade tag i dess tampar och sedan bar det iväg. Båten är ganska tung men på denna plats är det verkligen värt att ha som ett fortskaffningsmedel. Målet var satt och vi skulle nå vår destination till vilket pris som helst. Sjön i vårt sikte låg någon kilometer bort. En svettig roddtur som även involverar ett och annat krigande genom höga videsnår.

Sjön låg helt stilla, solen hade börjat sänka sig bakom bergen. Doften av ren natur gav nya krafter. Denna vackra sommarkväll var precis sådant en fiskare drömmer om under mörka kalla vinterkvällar. Vi beslutar oss för att prova ett mindre inlopp i sjön. En plats som året innan fiskade fantastiskt.

Ytan bröts konstant av vak. Ringarna krokade slumpmässigt på den blanka vattenytan. Främst var det stora nattsländor som var i farten och harren var aktivast av fiskarna. Innan jag hunnit ut på en sten, stod Malins spö som en ostbåge i kvällssolen och hennes härliga jubel ekade över fjället. Detta jubel byttes snabbt ut mot en mer allvarlig gäll stämma som sa,

- Det är en Harr, en jätteharr!!

Jag blev varm inombords.

Jag är fantastiskt lyckligt lottad att få ha min fru som fiskekompis. Just denna stund, just i denna miljö, kunde jag inte annat än tänka för mig själv att livet inte behöver något mer – jag har allt man kan önska.

Stillheten infinner sig, ni vet den timmen när allt tystnar på fjället och inte ens fågellivet gör ljud ifrån sig. Vaken avtar, myggorna tunnas ut och dimman lägger sig som ett vitt täcke på sjön.

Mitt hjärta har börjat slå normalt efter att ha lyckats lura några harrar. Vid den tidpunkten passar vi på att dricka lite kaffe och slappna av. Det är oftast lönlöst att fiska då. Jag insuper atmosfären tittar på Malin och gläds över vår delade känsla av total lycka där på fjället. Så bryts allt. Lugnet, tystnaden och harmonin. I inloppet rullar tunga ringar som ett eko av vad som just skett. Den tysta timmen är bruten, myggen har kommit tillbaka och grov fisk har börjat röra sig närmre land.

Slänger en hastig blick mot inloppet och i samma ögonblick får jag se en plog som avslutas med en virvel i vattnet. Öringen är på jakt! Några väl placerade steg i vattnet och jag är framme vid den sten som jag så noggrant valt ut. Sätter mig på huk och väntar, där var den igen, det är något stort, inga plask bara mystiska virvlar. Spöet är riggat med en Streaking caddies. Lägger ut flugan lite snett uppströms i det lilla inloppet, väntar, väntar och plötsligt händer det! Den lilla strömmen fullkomligt exploderar. Det är precis som om min lilla fluga hade fastnat i ett förbipasserande godståg, rullens knarr förvandlas till ett sammanhängande skrik och i takt med ett allt intensivare ljud försvinner backingen ut genom ringarna. Ögonblicket senare mitt ute på sjön, drar en torpedliknande stridsspetts rakt upp mot den färgsprakande himlen som därefter lämnar efter sig ett jätteplask.

Den spegelblanka sjön har nu förvandlats till ett stridsfält, lugnet är ett minne blott och jag är mitt i striden.

Jag vara säker på att det är en öring och han är helt vansinnig. Upprepade rusningar som håller spöet i en konstant båge där toppögla och korkhandtag möts. Jag måste byta drillarm flertalet gånger då mjölksyran i mina svaga ”kontorsarmar” blir allt för påtalande. Malin gör mig nu sällskap i kampen. Adrenalinet och rädslan av att förlora fisken får mig att darra. Trettiofem minuter senare började öringen visa tecken på trötthet. Det är en evig fråga. Sätta press eller låta gå? Området kring denna del av sjön är belamrat med vassa stenblock och med en tafsspets på 0,15mm, blir det en varsam drillning. Väl inne vid minna fötter gav jätteöringen upp. En av fjällets giganter hade givit vika inför mig.

Striden var över och jag gick som segrare ur den. Det är en sanslös, nästan obegriplig syn. Jag är helt färdig och kyler av mig med vatten ur sjön. Vem kunde tro att jag skulle få äran att landa en öring på över fem kilo denna sommar? Jag och Malin är stumma.

Lyckan är total och vi går tyst och sätter oss.

[ SE BILDER PÅ FEMKILOSÖRINGEN - TRYCK HÄR ]