[ START ]    [ WEBBSHOP ]    [ OM OSS ]     [ LÄNKAR ]

I grund och botten så är jag en fjällfiskare. Jag har starka, klara bilder från min barndom när min far och hans bror begav sig till de mytomspunna jämtlandsfjällen för att fiska efter öring och röding. När jag var 6-7 år hade jag fått min första vandringsryggsäck och packade den full med leksaker och vandrade i skogen för att träna upp mig och visa för min far att jag minsann också kunde följa med. Varje gång de stod på gårdsplanen och packade bilen så stod jag med min blåa ryggsäck fullpackad med leksaker med gråten i halsen över att inte få följa med på äventyren. Så äntligen, jag var 9 år och fick följa med på min första fjälltur. Fisket var bedrövligt och min far befarade att jag aldrig mer skulle vilja ta i ett fiskespö, men jag var helt betagen! De stora bergen och vidderna förförde. Djupa svarta skogstjärnar, kristallklara bäckar, björnar och vackra fjällöringar, allt la en livslång grogrund för den jag senare i livet kom att bli. Jag minns ingenting av det dåliga fisket, jag minns bara den helt euforiska känslan av att äntligen vara där. Det kändes så rätt.

Sedan dess har jag och min far rest på otaliga fjällresor tillsammans, och så även detta år. Det är något speciellt med jämtland, naturen, husen, människorna och fisket. Ån som vi besökte är inte känd för den stora allmänheten och under tidigare år hade min far varit där och haft kontakt med riktigt stor öring, så förhoppningarna var stora. Vi hade bara tid för några dagars fiske innan det var dags för laxfiske på den norska sidan gränsen.

Ån slingrade sig fram genom klassisk tallskog med inslag av heder och små myrar. Den rann sådär perfekt för en torrflugefiskare, härliga, långsamt flytande stryk med perfekt grusbotten att smyga på. Den första kvällen var det lite kallt i luften och inga insekter i farten. Detta till trots så gick jag hela eftermiddagen fram tills mörkrets infall och bara spanade över de mörka selen efter vakande fisk. Finns där något mer rogivande än att sitta på en strandbrink och följa en vakande fisk? Den kvällen är det bara en bävers närvaro som för ett ögonblick ger ökad puls.

Dagen därpå möts vi av ett uppsprucket molntäcke och en behaglig temperatur i luften. Selen som igår låg blanka och stilla, pryds nu periodvis tunga vak. Vi ser en del gula forssländor, lite nattsländor och sporadiska inslag av vassländor. Tidigare erfarenheter har sagt mig att öringen tenderar att falla för just den gula forssländan om den erbjuds, men så var inte fallet denna dag. De sporadiska vaken tilltrots, så gick pappa på i sedvanligt manér. På morgonen visade han stolt upp en imitation av en simpa han knåpat ihop inför resan. Envist piskar han flugan i vattnet, över heta ståndplatser. Men fisken lät sig inte skrämmas och precis som vanligt var han den första att få fisk. En sagolikt vacker öring, ligger så i håvgarnet och stirrar tomt på oss. Den återfår snart friheten efter en snabb fotografering.

Senare på dagen så tar jag mig ut till en ö där ån delat upp sig i två strömmar som rann ut i ett sel. Från ön kunde jag nå massor av fisk som vakade frisk. Jag var lyrisk över fisket på ”min” ö, inga jätteöringar, omkring halvkilot upp till strax under kilot. Dagen därpå viker jag helt och hållet åt två stora fiskar som stod med 40 meters mellanrum. Självfallet så stod de så där retligt illa till, man fick vada till armhålorna, rollkasta och in under ett trädöverhäng. Ett verkligt prov för sitt tålamod kan jag inflika! När dagen närmar sig sitt slut så är jag mentalt nedbruten av öringarna och söker tröst i stugans värme och ett par goda öl. Min far frågar om jag ska med på ett litet nattpass men jag ligger uppgivet kvar i stugan och surar. Inte helt oväntat så dyker min far upp med ett brett leende fram på småtimmarna. Selet hade vaknat till liv och han hade nypt en öring som vägde 1,6kg med håven (Ca 1,3kg) på en brun Klinkhammer. Minnena från min tur till jämtland värmer nu när hösten krupit på och havsöringssäsongen strax är över. Nästa år blir det sannolikt en lite allvarligare satsning på storöringen och den lilla pojken med den blåa ryggsäcken på gårdsplanen i dalarna känner sig minst lika sugen på att följa med sin far på nytt som han gjorde för 20 år sedan.

[ Tillbaka till flugfiskeprofeterna ]